Herr Sipplund festar loss i Landskrona! Del 2

Resume: Herr Sipplund och Malmström är i Landskrona för att gå på fest med fri sprit. Herr Sipplund ska just till att börja konversera med lokalbefolkningen


Efter att jag misslyckats få igång en diskussion med några kycklingbröstade män i hip-hopkläder om Hasse Alfredssons storhet vände jag mig raskt till värdinnan. En förtjusande varelse som dagen till ära hade klätt upp sig i sin minst tio år gamla konfirmationsklänning. När Lollo, som hon hette, i ett desperat försök att visa någon slags akademisk bakgrund blandade ihop min medalj från ”Ivar Kreuger”-spexet med en simpel ordensmedalj från Göteborgs nation tog jag det dock för gott att lämna henne åt sitt obildade öde. Det är ju fan att folk som tagit 40 poäng i kulturgeografi helt plötsligt ska tro att de vet allt!

Detta utbrott lade liksom sordin på stämningen för min egen del. Men gratis fest är alltid gratis fest, oavsett vilket. Jag fortsatte raskt mot buffébordet. Det var ymnigt dukat med pastasallad, finskuren kassler, kebabfeferonis, isbergssallad och grovt skuret franskbröd. En riktig kalasmåltid för en svulten akademiker.

Efter att ha fyllt min sladdriga papptallrik med en ymnig portion av pastasallad begav jag mig raskt iväg till mitt bord. Jag hade naturligtvis förberett med snaps, öl och vin. Varje bord var ymnigt försett med olika snapsar såsom lakritsshot, polkagrisshot m.m. Efter en tugga tyckte jag det var lämpligt att stämma in i en snapsvisa, så jag tog ton med min kraftiga barytonröst och började ”En och två och tre indianer…”. Resultatet blev en total tystnad. Inte ens Malmström stämde in (senare skulle det visa sig att Malmis var djupt inbegripen med att sätta på Lollo på herrtoan, han är inte så nogräknad vad gäller akademiska meriter som jag). Jag försökte igen ”En och två och tre indianer…”. Lika tyst och nu började jag höra lite spridda skratt. En sönderkokt makaron kastades åt mitt håll och fastnade i mitt skägg. Tydligen uppskattades inte min sånginsats av pöbeln. Jag satte mig raskt till bords igen och började snabbt tänka ut en hämnd.

Två portioner pastasallad, fyra öl, en flaska vin, tre lakritsshot och en mycket stimulerande diskussion med en manlig snabbköpskassörska senare kom det till mig: Latin! Jag talar latin resten av kvällen och får dem att känna sig ännu mer underlägsna än vad de redan är. Febrilt försökte jag minnas min förberedande 20 poängskurs i latin samt lite lösryckta sentenser från alla de latinska böcker jag envisas med att dna-märka. Tyvärr kunde jag dock inte komma på mer än ”Veni, vidi, vici” eftersom detta stod inpräntat på en av mina medaljer. Jag fick med andra ord återgå till ritbordet igen.

Fortsättning följer i del 3!

Förtydligande: De åsikter och synpunkter som herr Sipplund framför kan, men behöver inte stämma överens med Ribban Crews tankar. Vi vet att de flesta i Landskrona inte har näbb. Bara några.