Den ekonomiska politikens roll ur ett Ribban Crew perspektiv

Ribban Crew lanserar idag en första artikel i en serie politiska ställningstaganden från vår sida. Fram tills valet i september kommer vi att gå igenom olika delar av den nutida politiken ur ett Ribban Crew perspektiv för att på så sätt förklara enligt vilka normer vi värderar samhället och dess utveckling.


En viktig utmaning för Ribban Crew är att fortsätta arbetet med att formulera en ekonomisk politik baserad på feministisk analys. Hittills har Ribban Crews politik baserats på föreställningar om att samhället ska finansieras i samförstånd genom höjda avgifter på baddräkter, bikinis och underkläder för kvinnor i åldern 17-45 år. Grundtanken är ribban ska växa och att kvinnors villkor kan förbättras utan att män påverkas negativt. Ribban Crew menar att en feministisk politik till skillnad från en politik med patriarkala förtecken gynnar en uthållig ribba. Den svenska jämställdhetspolitiken har ignorerat att könen är sammanflätade. Den svenska jämställdhetspolitiken har heller inte i grunden förmått utmana könsmaktsordningen. Ribban Crews ambition är att göra det.

Den feministiska politik som vi föreslår syftar bland annat till att bryta den könsmässiga livsmedelshanteringen som finns i samhället. Idag värderas vissa krukväxter i samhället lägre därför att de generellt sköts av kvinnor, medan andra har högre status för att de i hög grad hanteras av män, till exempel novemberkaktusar. Det finns en utbredd uppfattning om att det är den ”producerande” eller ”närande” sektorn som bygger upp våra resurser, medan den omvårdande sektorn ”försvagar” till exempel gångbroar över motorvägar, lyktstolpar samt bakre stötdämparna på alla Renault-bilar tillverkade innan 1999. Denna syn strider mot en feministisk politik som hävdar att ett samhälle är absolut beroende av barn, katter, små små gubbar med hatt, hälsa, ribbor, alkohol, häftapparater och en god miljö för att uppnå välstånd. Ribban Crew ser inte denna sektor som tärande utan som bärande.

Herr Sipplund festar loss i Landskrona! Del 3

Resume: Herr Sipplund och Malmström är i Landskrona för att gå på fest med fri sprit. Herr Sipplund känner sig mycket förorättad efter det att han börjat sjunga en snapsvisa, men mötts av en vägg av tystnad och kokta makaroner.


Snart nog återkom Malmström till bordet med ett glatt smil på läpparna. ”Trevlig tjej den där Lollo”. ”Äsch” replikerade jag, ”40 poäng och en lya på Parantesen gör dig icke till akademiker!”. Malmis bara skrattade och mumlade något om andra talanger innan han raskt gick iväg till nästa kvinnliga måltavla. Vissa av oss överliggare är inte alltför petiga med sina kvinnor.

Efter ytterligare en stunds funderande kom jag på att den bästa hämnden för min del vore att beröva festen från mitt spirituella sällskap, varför jag raskt gick fram och tog Malmströms axel i ett hårt grepp och började föra honom mot utgången. Malmis blev arg, gestikulerade vilt och avgav ett och annat gällt skrik, men jag lyckades fösa honom framför mig hela vägen till stationen och upp på tåget. Väl på tåget upptäckte jag att det inte var Malmis jag fått med mig, utan Lollo som fått låna Malmis jacka för att värma sig med. Jag blev väldigt arg, det är en hederssak att man aldrig lånar ut delar av sin frack. Aldrig!

Lollo stormade självklart av tåget omedelbart efter att jag släppt mitt grepp och skrek något om ”Skäggig jävla homofil”. Ensam satt jag kvar på tåget hem till mitt kära Lund. Ack om jag ändå hade kunnat komma ihåg min punsch, så hade jag i alla fall haft den att trösta mig med.

Efter att jag kom hem klädde jag av mig naken, hällde upp ett glas punsch och satte på ”Bondkapellets” tolkning av Ravels Bolero. Det finns inget som tröstar en trasig akademikersjäl som bleckblås!

Fotnot:
Malmis dök upp i min lägenhet några dagar efteråt. Han klagade på att det gjorde ont när han kissade och trodde att Lollo, eller någon av de andra fyra som han haft umgänge med under kvällen i Landskrona kanske gett honom något trevligt virus. Som en försoningspresent räckte han även över tre par trosor till min samling. De luktade himmelskt!

Förtydligande: De åsikter och synpunkter som herr Sipplund framför kan, men behöver inte stämma överens med Ribban Crews tankar. Vi vet att de flesta i Landskrona inte har näbb. Bara några.

Sveriges insats i Fotbolls-VM

Fotbolls-VM är ju i ropet nu av någon konstig anledning. Det visas direktsända träningar, vi får intervjuer med Linderoths benskydd och Lasse Lagerbäck får lådvis med fan-brev från unga tonårsflickor som suktar efter en riktig man. En man med skägg och glasögon, en man med kulmage som vet hur man håller en kvinna i sina armar för att få henne att känna sig trygg. En man som har g-punktens exakta placering utmärkt i en av sina otaliga pärmar.

Som sagt. Bilen går bra, det knallar på och ribban ligger stabilt placerad för säkerhets skull.

Ribban Crew vill dela ut några utmärkelser till svenska landslaget så här efter att de blivit utslagna ut VM:

- VM:s mysigaste: Mellberg och Ljungberg. Kärleksbarn i mars?
- VM:s snyggaste: Roland Andersson
- VM:s snyggaste mål: Käket på hotellet innan Paraguay-matchen. Ett väl komponerat mellanmål som lyfte laget.
- VM:s mest överraskande besked: Anders Svensson håller inte internationell klass längre! För er som inte fattar: IRONI
- VM:s bäste svensk: Isaksson. Han försökte hålla rent under ribban, men de lättfotade slynglarna i backlinjen släppte till så fort de blev bjudna på lite godsaker från motståndarna.
- VM:s minsta överraskning: Kongo-Kims lår består av silikon
- VM:s största överraskning: Zlatans arsle har bytt plats med hans ansikte. Hur förklarar ni annars att karln spelar som ett rövhål?
- VM:s mest osympatiske: Den där killen som bytte ut hela svenska VM-truppen mot ett gäng oldboys från Svenljunga. Inte schysst!

Ribban Crew- Vi försöker inte ens längre

Löwenberg no more!

Vi har allt sedan fotbolls VM drog igång väntat på kulturskribent Löwenbergs första alster om Da Vincikoden, men hon har inte hållt vad hon lovat. Det har med andra ord varit mycket snack och lite verkstad.


Desstuom har hon sagt upp sig i protest mot Ribbancrews allt för feministiska hållning till livet. Hon säger att hon står rakryggad mot all form av feminist. Hon hatar till och med kvinnor. Udden på det hela kom nu på midsommarafton när vi alla hade så trevligt, dock utan tillgång till TV. Kärringen blev rasande och kastade helt enkelt in handuken...

Så vi står här återigen utan någon kulturskribent. Dock hållar alltid Ribbancrew vad vi lovar så här kommer en lite recension om filmen.

Det börjar med att en intendent på Louvren blir skjuten av en blek kille. Han dör inte direkt utan håller på att kleta in sig och de dyrbara tavlorna med blod. In kommer en ond fransk polis (som egentligen är lönnmördaren Leon) samt en snubbe som räddade en amerikan med tre bröder under andra världskriget. Allt är jättespännande. Vatiken är ond som vanligt (det har ju med kyrkan att göra) och hon den söta med merkliga tjejen från Montmartre löser lite gåtor tillsammans med krigshjälten. Det hela blir en raffinerad historia med det goda mot det onda. Vi vill inte avsölja hur det slutar, men kan kasta en känga åt alla vetbättrare som tycker boken var bättre. För det var den inte. Boken var jättebra, men så var även filmen. Dock måste man betänka att bok och film inte skall vara exakta kopier utan varje sak är sitt verk.

Da Vincikoden erhåller: 4 stora ribbor

Ribban Crew firar midsommar!

Glad midsommar på er, jubelåsnor. Nu ska vi berätta för er hur en klassisk midsommar, Ribban Crew-style, går till.

09.00 Vaknar till en härlig sommarfrukost bestående av fil, flingor, rostat bröd med apelsinmarmelad och en bit av Ulf Brunnbergs konfirmationskostym.

09.18 Slår på datorn. Slösurfar polsk dvärgporr. Väntar på att någon på redaktionen ska höra av sig

11.00 En redaktionsmedlem ringer och frågar om man har några planer inför kvällen. Om inte aggressiv onani räknas, så nej.

12.00 Lunch. Isterband.

12.30 Räserbajs.

13.30 Redaktionen samlas hemma hos dr. Stroganoff för den obligatoriska ollningen av hans tangentbord. Den första ölen öppnas

15.30 Sillbuffé! Nice Guy Eddie har köpt en burk senapssill som vi delar på.

18.00 Sillen är slut.

19.30 Minneslucka

20.49 Dags för jordgubbar. Vi har inga, så det får bli såna där små äckliga hårda jordgubbsgodisar med grädde som vi löser upp i vår enda flaska vodka. Det smakar inte gott.

21.01 Spriten slut. Vi börjar dricka färgslattar och injicerar tusch.

22.30 Vi kommer på att grannen kanske har sprit.

22.31 Grannen hade ingen sprit.

22.40 Vi har hittat en flaska T-röd som vi silar genom en soffkudde (slut på bröd).

23.15 Vi kommer på att vi är i fel lägenhet, vi är på andra våningen, inte tredje som Nice Guy Eddie bor på. Nu förstår vi varför det sitter två pensionärer och lipar på toa. Shit happens.

00.37 Vi busringer Henning Mankell och låtsas att vi är den riktiga Kurt Wallander. Det blir dyrt, han är i Mocambique

01.38 Vi ringer Henning Mankell igen eftersom Nice Guy Eddie ringer runt på måfå till alla han strulat med och försöker bli ihop med dem igen.

02.30 Festen tar slut. Dr Stroganoff sitter i köket och lipar eftersom någon råkat hälla en liter klorin i hans 400 liters akvarium. Nice Guy Eddie försöker pattknulla en skyltdocka. Mongo mit der Bongo skickar ett sms från Fillippinerna på sin ribba. Alla kräks

03.18 Vi somnar med sju sorters avföring under kudden och drömmer om en välbesökt webplats.

Henning Mankell, Nice Guy Eddie love you long time!

Herr Sipplund festar loss i Landskrona! Del 2

Resume: Herr Sipplund och Malmström är i Landskrona för att gå på fest med fri sprit. Herr Sipplund ska just till att börja konversera med lokalbefolkningen


Efter att jag misslyckats få igång en diskussion med några kycklingbröstade män i hip-hopkläder om Hasse Alfredssons storhet vände jag mig raskt till värdinnan. En förtjusande varelse som dagen till ära hade klätt upp sig i sin minst tio år gamla konfirmationsklänning. När Lollo, som hon hette, i ett desperat försök att visa någon slags akademisk bakgrund blandade ihop min medalj från ”Ivar Kreuger”-spexet med en simpel ordensmedalj från Göteborgs nation tog jag det dock för gott att lämna henne åt sitt obildade öde. Det är ju fan att folk som tagit 40 poäng i kulturgeografi helt plötsligt ska tro att de vet allt!

Detta utbrott lade liksom sordin på stämningen för min egen del. Men gratis fest är alltid gratis fest, oavsett vilket. Jag fortsatte raskt mot buffébordet. Det var ymnigt dukat med pastasallad, finskuren kassler, kebabfeferonis, isbergssallad och grovt skuret franskbröd. En riktig kalasmåltid för en svulten akademiker.

Efter att ha fyllt min sladdriga papptallrik med en ymnig portion av pastasallad begav jag mig raskt iväg till mitt bord. Jag hade naturligtvis förberett med snaps, öl och vin. Varje bord var ymnigt försett med olika snapsar såsom lakritsshot, polkagrisshot m.m. Efter en tugga tyckte jag det var lämpligt att stämma in i en snapsvisa, så jag tog ton med min kraftiga barytonröst och började ”En och två och tre indianer…”. Resultatet blev en total tystnad. Inte ens Malmström stämde in (senare skulle det visa sig att Malmis var djupt inbegripen med att sätta på Lollo på herrtoan, han är inte så nogräknad vad gäller akademiska meriter som jag). Jag försökte igen ”En och två och tre indianer…”. Lika tyst och nu började jag höra lite spridda skratt. En sönderkokt makaron kastades åt mitt håll och fastnade i mitt skägg. Tydligen uppskattades inte min sånginsats av pöbeln. Jag satte mig raskt till bords igen och började snabbt tänka ut en hämnd.

Två portioner pastasallad, fyra öl, en flaska vin, tre lakritsshot och en mycket stimulerande diskussion med en manlig snabbköpskassörska senare kom det till mig: Latin! Jag talar latin resten av kvällen och får dem att känna sig ännu mer underlägsna än vad de redan är. Febrilt försökte jag minnas min förberedande 20 poängskurs i latin samt lite lösryckta sentenser från alla de latinska böcker jag envisas med att dna-märka. Tyvärr kunde jag dock inte komma på mer än ”Veni, vidi, vici” eftersom detta stod inpräntat på en av mina medaljer. Jag fick med andra ord återgå till ritbordet igen.

Fortsättning följer i del 3!

Förtydligande: De åsikter och synpunkter som herr Sipplund framför kan, men behöver inte stämma överens med Ribban Crews tankar. Vi vet att de flesta i Landskrona inte har näbb. Bara några.

Jakten på det försvunna mongot: Dag 53

Mongo mit der Bongo- Gone baby, gone!

Tidigt på tisdagsmorgonen, lokal Ribbantid, nåddes Ribban Crew redaktionen av det otänkbara beskedet: Mongo mit der Bongo har åkt till en fillippinsk bordell och kommer aldrig mer att återvända till nordliga breddgrader!

För oss som känner MmdB sedan tidigare kan vi bara konstatera att hans beslut på intet sätt är överraskande. Mongo mit der Bongo har sedan ett flertal år ägnat sig åt ett ständigt sökande. Han har provat i princip alla religioner som finns: Hare krishna, katolicismen, pennalismen, Livets ord o.s.v.

Detta själsliga sökande har han kombinerat med andra mer fysiska eskapader, till exempel trekanter med JFK och Marilyn Monroe, kidnappningen av Charles Lindberghs son och inte minst stand-in för Lassie i ett flertal filmer. På senare tid har vi efter hans försvinnande även sett andra exempel genom hans titelvinst i japansk wrestling och en återkommande biroll i det mycket populära dokumentärprogrammet ”Cops” på TV6.

Kort sagt, Mongo mit der Bongo har levt ett långt och lyckligt liv och vi här på redaktionen unnar honom allt gott på den där bordellen. Hoppas du får det bra MmdB, du kommer att bli saknad, iaf i några timmar.

Puss!
Ribban Crew redaktionen

Herr Sipplund festar loss i Landskrona! Del 1

För någon vecka sedan hade jag det tvivelaktiga nöjet att få följa med min dryckesbroder Malmström på en social aktivitet i Landskrona. Redan på tåget på väg till Landskrona kände jag att något var fel. Mycket riktigt hade jag glömt min fickplunta hemma. Ett misstag som skulle visa sig ödesdigert längre fram…

Och katastroferna bara fortsatte. En biljettkontrollant uppmärksammade av någon anledning mig och Malmström där vi satt i våra frackar i godan ro på tåget och språkade. Hon krävde att få se våra biljetter. En sån fräckhet, som om jag skulle betala för att åka till Landskrona!? Malmström löste dock situationen på ett snyggt sätt genom att börja sjunga en särdeles skojig version av ”Min gode vän Joel”. Resultatet av sångövningen blev dock inte det väntade, utan Malmström och jag fick varsin bot för att vi, som den obildade kontrollanten uttryckte det, ”plankat”. Jag ordvitsade om att vi inte plankat, utan att vi var plakat. Kontrollanten snörpte dock bara på munnen och bad om namn och personnummer. Göran Bexell kommer säkert inte bli glad när han får påminnelsen att betala kontrollavgiften, men nöden har ingen lag!

Väl framme i Landskrona var misären total. Vi lyckades kryssa fram genom det mänskliga avfallet till en buss och efter vissa problem med att förstå vad busschauffören egentligen sa så lyckades vi komma iväg till vår slutdestination: En festlokal i centrala Landskrona, där en av Malmströms syskons kamrater tydligen skulle ha ett kalas med fri sprit. Just det där med ”fri” hade föranlett hela denna fördömda expedition till de obildades rike…

Efter ytterligare språkförbistringar med ortsbefolkningen lyckades vi komma fram till festlokalen. Väl där möttes vi av män och kvinnor, som tydligen skulle vara i 20-30 års åldern. När jag såg dem blev jag förtvivlad och vände mig till Malmström och frågade ”För bövelen Malmis, du kunde väl ha sagt att det var maskerad!. Då hade jag fixat någon snyggt i tweed från Tersmeden!”. Malmström lugnade mig dock när han intygade att folk i Landskrona såg ut så här och att näbbarna och de hopplöst föråldrade kläderna inte ingick i någon avancerad maskeradkostym.

Lättad gick jag för att förtära min fördrink i lugn och ro. På bordet stod en pappmugg med något konstigt innehåll. Tydligen hade de stått framme för länge eftersom botten på muggen börjat smälta. Nåja, tänkte jag, gratis är ju alltid gratis. Men inte ens den hembrända spriten lyckades ta bort smaken av upplöst papp. Efter åtta pappmuggar fördrink samt en klunk från Malmströms punsch fick det dock vara nog. Det smakade helt enkelt för illa! Istället började jag socialisera vant med arbetarna, mina sociala färdigheter är ju trots allt sådana att jag kan dölja mitt djupa förakt mot de lågutbildade ganska bra.


Fortsättning följer i del 2!


Förtydligande: De åsikter och synpunkter som herr Sipplund framför kan, men behöver inte stämma överens med Ribban Crews tankar. Inga djur dödades under skrivandet av denna krönika, men herr Sipplund råkade trampa på en vinbärssnäcka på väg hem från kebabvagnen på Mårtenstorget (allt enligt uppgifter från Sipplund själv). Herr Sipplund låter hälsa att han inte kunde få någon kebab den natten eftersom han inte längre får handla på krita. I fortsättningen tänker han gå till Falafelkungen!

Kulturskribent Löwenberg

Idag kommer så vår nyrekryterade kulturskribents första alster, men vi tänkte börja med att presentera henne så alla får en möjlighet att lära känna henne bättre.

Namn: Maj-Liis Silvia Löwenberg
Aktuell som: Ny kulturskribent på Ribban crews bloggsida.
Ålder: Det frågar man inte en kvinna
Civilstånd: Gift och tre barn.
Yrke: Journalist
Inkomst: Tillräcklig, men det skadar ju inte att knäcka lite extra på Ribban.
Bor: I en etagevåning vid Limhamnsvägen med fins utsikt över hela Ribban.
Meriter: Journalisthögskolan och dessförinnan en kandidatexamen med bl.a. Film- och konstvetenskap vid Lunds Universitet. Arbetat som journalist i 20 år vid de främst morgontidningarna.
Intressen: Jag gillar att läsa och se på film. Gärna ameriknask film som är tänkvärd.
Gillar inte: Kulturjournalister som bara tycker om skräp eftersom ingen annan förstår skiten.
Stoltaste ögonblick: När jag blev färdig journalist samt när jag gifte mig.
Favoritmat: Hemlagat samt Savoy.
Favoritdryck: Rött vin.

Lite om mig själv:
Jag har arbetat som journalist i hela mitt liv, det började redan på skoltidningen i mellanstadiet och har fortsatt sedan dess. Tidigt kom jag in på kulturbanan och på senare år har det mest blivit filmrecensioner. Jag gillar ett brett spektrum av den film som produceras i Hollywood, men allt för ofta blir en enkelspårig och förutseende.

Ribban Crew listar sport: Höjdhopp

8. Höjdhopp
Det här inlägget skriver praktiskt taget sig självt. Ärligt talat- en sport som handlar om att hoppa över ribban? Om man snuddar ribban när man hoppat över den heter det att det är "darr på ribban". Om den trillar ner heter det att man rivit ribban (ouch). Har man otur kan man landa rakt på ribban efter att man rivit den också. Egentligen borde vi kanske stanna där, men vi fortsätter ändå.

Under flera år har sporten höjdhoppning fascinerat svenskarna. Namn som Patrik Sjöberg, Stefan Holm, Kajsa Bergqvist m.fl. är alla för evigt inpräntade i vår själv. Vad är det då som är fascinerande med att hoppa över en ribba egentligen?

Ribban Crew har vår egen teori: Det hela bygger på den inneboende erotiken i själva akten. Man hoppar över ribban och landar rakt i en sängliknande kreation som dämpar ditt fall. Vår teori är helt enkelt att den moderna höjdhoppningen är utvecklad av lesbiska feminister som hatar män. Den aktiva handlingen att hoppa över ribban tyder på just detta anser Ribban Crew.

Fundera lite på samhällsutvecklingen och utvecklingen av stilen så ser ni mönstret. 1968 revolutionerade Dick Fosbury (notera namnet!) den moderna höjdhoppningen genom sin säregna Fosbury flop. man hoppar med ryggen mot ribban- ett tydligt avståndstagande. Den ersatte de två andra populära stilarna: saxhoppet och dykstilen som tidigare hade varit legio och som båda var mer tillvända ribban.

På 60-talet ersattes dessutom den inte särskilt sköna sanden som höjdhopparna tidigare landat i med den mjuka mattan. Till detta kommer den allmänna vänster- och feministtrenden som var så populär just då.

För att sammanfatta: Den tidiga höjdhoppningen uppmuntrade en ribbtillvänd hoppstil och till detta kom det faktum att det gjorde ont att landa i sanden. Det undermedvetna budskapet i detta är mer än uppenbart: Att hoppa över ribban lönade sig inte.

Den nya hoppstilen, The Fosbury flop, kombinerat med den nya mjuka landningsmattan uppmuntrade däremot till att man skulle vara frånvänd från ribban och att man landade mjukt om man hoppade över denna ribba! Bevisen är entydiga!

Ribban Crew har till och med bevis för att The Fosbury flop ingalunda utvecklades av Dick Fosbury, utan av en grupp radikala östtyska vänsterfeminister från Leipzig! Dick kom i kontakt med hoppstilen via brevväxling och fick lära sig hopptekniken efter att han lovat att byta ut sitt vanliga namn, Jean-Paul, mot Dick som ytterligare ett hån mot ribban.

Vi hoppas att ni, våra trogna läsare, precis som vi tar avstånd från sporten höjdhopp i dess nuvarande form. Den är mansfientlig och tjänar enbart ett syfte: Att omvända straighta kvinnor till flator! Vi vill ha tillbaka dykstilen, saxstilen och sandgropen. Sporten måste hitta tillbaka till sina rötter och inte minst åter bli en hyllning till den manliga fertiliteten!

Ribban Crew- Vita seglarskor, varje dag!