Herr Sipplund summerar 2006 och avlägger ett nyårslöfte

2006 var ett alldeles underbart år för min del. Ytterligare en karneval under bältet, några fler medaljer till min frack och inte minst bleckblås i min lägenhet. Det är inte utan att jag får en tår i ögonvrån när jag tänker tillbaka på året som har gått. Ett stort ögonblick var till exempel när jag glad i hågen strosade igenom Lundagård i somras och stötte på Göran Bexell bara så där helt apropå. Jag är inte helt säker, men jag tror att han nickade igenkännande mot mig. Ni förstår själva, Göran kanske hälsade på mig! Det är större än skivat bröd!

Min personliga favorithistoria involverar dock min största idol som samtidigt är min nemesis och ärkefiende, universitetets arkivarie- den ständigt studentikose tweedmannen Fredrik Tersmeden. Häromveckan befann vi oss båda på en tillställning på Hallands nation. Jo faktiskt, ibland nedlåter jag mig till att besöka nationer som ligger utanför centrum och detta var ett sådant tillfälle. Fredrik var också där som vanligt, med sitt svallande hår och putande läppar. Läppar som man skulle kunna döda för! I alla fall, så stod Fredrik där och berättade någon kul anekdot om hur han minsann hade fått lukta på undertröjan som Hasse Alfredsson haft på sig vid originaluppsättningen av ”Djingis Khan”. ”Den luktade fränt av svett och genialitet, eller var det av genitalier” ordvitsade Fredrik för den samlade klientelen av gamla överliggare. De församlade männen, vi överliggare är ju företrädesvis män, skrockade så att deras fickpluntor höll på att falla ur deras alltför små frackvästar.

I ett desperat försök att själv skoja till det så drog jag till med att berätta min egen favorithistoria, den om hur min mor visade brösten för Sten Broman, eller åtminstone en man som var väldigt lik Sten Broman. Detta skämt uppskattades dock inte av de övriga församlade och jag hörde spridda mummel i stil med ”Sten Broman tittade icke på bröst hur som helst”.

Nedslagen gick jag på toa för att skölja munnen med tvål i ett desperat försök att skylla mitt klavertramp på rabies. Till min glädje upptäckte jag dock att Fredrik satt på toa i båset bredvid. Av någon anledning hade han tagit av sig kavajen så att en ärmen var fri och låg tillgänglig för mig i mitt bås. Därför drog jag snabbt till mig Fredriks tweedkavaj och torkade mig i ändan med den efter förrättat värv. Herr Tersmeden märkte inget av manövern och fortsatte resten av kvällen med att säga att ”Hallands nation stinker avföring”, föga medveten om hur rätt han hade. Ett trist slut på en trist historia, men icke desto mindre helt sann.

Mitt nyårslöfte inför 2007, precis som inför 2006, är att jag ska försöka ligga med åtminstone en musikant ur ”Alte Kamereren”. Varför inte denna glade trumpetare? Tänk att få somna med ansiktet begravet i det där toviga skägget och med alla hans medaljer pressade mot mitt eget medaljbeströdda bröst. Ah, ljuva dröm!

God fortsättning!

Ribban Crew- Cool, cocky, bad