Herr Sipplund kommer tillbaka och berättar en skröna

Kära vänner! Frukten icke, eder vän och kamrat- herr Sipplund är tillbaka hos er igen efter två månaders frånvaro. En mindre dispyt med min elleverantör angående vikten av att ha råd med punsch i relation till vikten av att ha elektricitet i hemmet gjorde att jag blev tvungen att rationalisera min verksamhet. Kärleksbekymmer har också spelat in är jag rädd.

Nu är dock allt löst och herr Sipplund är åter framför tangenterna vid sin elektriska skrivmaskin.

Idag tänkte jag berätta om hur de två senaste månaderna gått från misär till kärlek och tillbaks till misär. I början på september satt jag som brukligt är utanför AF-borgen och tiggde småslantar av novischerna. Min medaljfyllda bringa gjorde att jag såg majestätisk ut och de unga stackarna hade inget annat val än att fylla min tennkopp med sina växelmynt. På tio timmars arbete fick jag ihop 27.50 kr och en byxknapp! Rätt som jag stod där kom världens vackraste uppenbarelse emot mig- Alte Kamreren! Lund sägenomspunna bleckblåsorkester bestående av diverse överliggare iförda roliga hattar och kavajer som belamrats med tygmärken kors och tvärs. De spelade melodin från den där filmen med han med hatten och piskan- han med munnen ni vet. Det var så vackert att mina ögon tårades.

Efter en stund tog jag mod till mig och gick fram till den ursnygge trombonisten. Den slanka kroppen var det vackraste jag någonsin sett. Jag grabbade tag om trombonen och förde den till mina läppar. Det lät förfärligt, men jag var kär. Jag slet åt mig trombonen för att springa hem, men tyvärr så var altsaxofonisten alltför vältränad (han kan springa 100 meter på drygt 45 sekunder!) så jag blev infångad väldigt snabbt. Efter att ha blivit slagen med pukor och trumpeter en stund blev jag ivägsläppt hem igen. Efter denna incident låg jag nerbäddad i min egen smuts i drygt två veckor, förlamad av hjärtesorg. Min enda näringskälla var sårskorporna efter Alte kamrerens misshandel av mig.

Nu har jag dock återhämtat mig så pass mycket att jag kan börja skriva igen, även om det värker i min själ av saknad efter trombonen....

Vad lär vi oss av detta nu då? Jo, om du vill ha sex med ett blåsinstrument- se till att lura bort ägaren först.

Nästa vecka ska jag berätta om hur det gick till när jag torkade mig i ändan med en av Fredrik Tersmedens tweed-kavajer, allt medan Fredrik hade kavajen på sig!

Förtydligande: De åsikter och synpunkter som herr Sipplund framför kan, men behöver inte stämma överens med Ribban Crews tankar. Vi klandrar inte Alte Kamreren för att de slog ner herr Sipplund.